Från Manjaur till Kulm

Av David Granström

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvandrade en miljon från Sverige till USA. Utvandringsströmmarna gick naturligtvis i vågor beroende på förhållandena i de båda länderna: lågkonjunkturer, svagår med svält i vissa delar av Sverige, översitteri från myndigheter, lockande amerikabrev av typen: "här finns inte en sten i marken så långt ögat kan se", homestead act, som innebar att amerikanska staten i vissa av av präriestaterna delade ut jordlotter på 64 hektar gratis till nybyggarna. För att få homestead bevis på sin jordlott måste man bruka jorden i minst fem år. Det är klart att det lät som skön musik för alla jordlösa, torpare och småbrukare i Sverige.

Under 1880-talet hade utbyggnaden av det amerikanska järnvägsnätet skett med rekordfart. Nu kunde man ganska lätt nå de mera avlägset liggande präriestaterna som Syd-och Norddakota som ännu låg nästan helt orörda-i motsats till Minnesota och Wisconsin som inte hade så mycket god åkermark kvar att erbjuda.En biljett för resan över Atlanten betingade snart ett pris under 100 kr - ändå för tiden en aktningsvärd summa men överkomlig.

Drömmen om Amerika fanns naturligtvis hos många svenskar med hopp om en bätte tillvaro - även i nybyggarbyarna i Västerbotten. Under slutet av 1800-talet skedde en ganska omfattande utvandring från grannbyarna runt Manjaur som Risliden, Holmträsk, Brännforssund som såg familjer och unga människor lämna sina gamla hem och släktingar för som man trodde, en bättre framtid i det nya landet.

I augusti 1889 utvandrade Zacharias Johansson med familj, fru och fem barn till den avlägsna präirestaten North Dakota. Zackarias var inte född i Manjaur utan kom flyttande med sin familj från Talliden 1876 och slog sig ner på Uppgården som han kom att bruka fram till emigrationen. På gården bodde sedan mer än tjugo år tilbaka Israel Jakob Israelsson med sin fru Sara Agneta Burström och hemmavarande barn Men Sara Agneta dör i slutet av 70-talet och Israel Jakob blir änkeman och dör 1881 - 55år gammal.Familjen skingras på ett tragiskt sätt. Samma år som fadern dör gifter sig den äldsta dottern Lovisa med torparen Anders Olov Sundberg.

Zacharias äger bara en del av Uppgården men han och hans snabbt växande familj finns där och sköter gården. Han var född 1852 i Talliden alltså knappt 25 år när han kom till Manjaur. Då var han redan gift med Sara Johanna Buhr och hade ett barn, Katharina som snart följs av sonen Johan. Sorgligt nog dör Sara Johanna förmodligen i samband med sonens födelse, men Zacharias gifter snart om sig med Caroline Lindgren och får med henne sju barn, Hulda, Arvid och Hanna födda i Manjaur och Axel, Levi , Clifford och Verner ser dagens ljus i Kulm i North Dakota.

På hans gamla hemman finns en åkerteg som fortfarande kallas ”Zacherlägda”. Att han var en en arbetsmänniska av stora mått framgår av hans iver och insats i det stora dikningsprojektet i mitten av 1880-talet - eller Myrutdikningsföretaget i Manjaur som det kallas i handlingarna.

I början av 1880-talet hade jordägarna i Manjaur hos Kongl. Majt. ansökt om ett statligt bidrag ur den så kallade frostfonden för utdikning av den frostförande marken. Efter en omfattande undersökning och kartering av myrarna väster om byn av lantbruksingenören Daniel Wedblad beviljades 1700 kr av statliga medel för en utdikning av de frostförande myrarna. Ett kontrakt med många krävande punkter ingicks mellan gårdsägarna i byn och Väg och Vattenbyggnadsstyrelsen som betalade ut bidraget. De som den 10 juni 1886 undertecknade kontraktet var Nils Anton Andersson, Zacharias Johansson, Johan Johansson och Johan Anton Sjöström som betecknades tillhöra arbetsdirektionen, eller arbetsledare för projektet som skulle vara klart den 1 sept. 1889. Men då var två av undertecknarna av avtalet inte med längre. Zacharias hade just startat resan till Kulm med sin fru och barn. Johan Johansson omkom i en tragisk fällningsolycka den 24 augusti.

Zacharias var utan tvekan flitigaste arbetsmyran i dikningsprojektet. Det framgår av dagsverks och lönelistorna som finns bevarade. Sommaren och hösten 1887 hann han under juni och juli med 24 arbetsdagar mellan slåttern och skörden. Dagpenningen var i det avsnittet 2,25 kr per dag. Under hösten i september och oktober noteras han för 46 arbetsdagar med 2 kr respektive 1,75 kr per dag—för 70 dagars arbete kunde han kvittera ut 140,75 kr.

Det stora dikningsprojektet betydde mycket för nyodlingsmöjligherna för bönderna i Manjaur även om expertisen från de statliga myndigheterna ansåg att det nog skulle dröja minst femtio år innan odling skulle vara möjlig på de utdikade myrarna. Något som skulle visa sig vara en alltför pessimistisk bedömning.

Varför bestämde sig Zacharias för att utvandra? Vi vet inte. Hans situation i Manjaur var väl inte den bästa. Han ägde bara en del av det minsta hemmanet i byn och kunde nog inte räkna med att få köpa den andra delen av hemmanet som ägdes av Nils Anton Andersson och som redan nu förmodligen planerade för att få hemmansdelar till sina barn. Zacharias visste att om han skötte sig så kunde han få disponera och äga 64 har obruten präriejord, så varför slita sig fördärvad på myrdikningen på sin lilla hemmansdel?

Flera av hans vänner i Risliden hade utvandrat några år tidigare och när han nu fick en köpare till sin egen hemmansdel i Uppgården tyckte han kanske att det var dags att bryta upp och ge sig Iväg. Johan Johansson - även kallad Stor Janken - köpte Zacharias del och flyttade sedan till Manjaur med sin yngste son Oskar, som sedan kom att bilda familj och sköta gården.

Det var en lång och mödosam resa för Zacharias och hans familj. Vi vet inte vilken väg man valde att ta. Många utvandrare från våra trakter tog båten från Holmsund och via Göteborg och Hull i England och så med tåg till Liverpool, där de flesta resorna över Atlanten började. Hur sedan livet gestaltade sig för våra invandrare från Manjaur kan vi bara spekulera över. I den lilla nybyggarbyn Kulm sträckte sig prärien till synes utan slut norrut ända mot den kanadensiska gränsen. Inga träd - bara den böljande grässlätten med dess få kvarvarande buffelhjordar, som lämnade efter sig spillning till bränle. Det enda som fanns i trädlöst land. Vi får hoppas att Zacharias inte behövde börja tillvaron i Kulm med att skära grästorv för att bygga en hydda som första bostad. Kanske kom han då att tänka på de långa raka furorna i Trollkläppen på hans gamla hemman.

Men med den energi och företagsamhet som han visat prov på i sitt gamla hemland så kan vi nog utgå från att han klarade av alla problem och svårigheter på bästa sätt i sitt nya hemland - en västerbottnisk Karl-Oskar i North Dakota. Han levde och dog i Kulm - okänt när.

Det finns en intressant koppling till Zacharias utvandring i emigrantregistret. På sökordet Manjaur kommer Signe Herminie Johansson född 1908 i Manjaur upp. Hon var dotter till Oskar Johansson, som övertog Zacharias hemmansdel i slutet av 1880-talet. Där växte hon upp och tolv år gammal var hon med i ”den stora utvandringen” som drabbade Manjaur omkring 1920, då tre familjer flyttade ut ur byn. Målet var inte North Dakota utan Brån, Spöland eller Vännäsby.

Signe Johansson kom sedan att utvandra på riktigt och hamnade till sist i Kalifornien.

Källor:

Husförhörsländer, dödsböcker

Lars-Åke Lundgren: Utvandringen av släkt från våra hemtrakter

Byarkivet: Myrutdikningsföretaget i Manjaur

Carlsson-Rosén: Sveriges historia del 7

Hem >