laga skifte forts.

Själva förhandlingarna inleds med att lantmätaren Hörnell går igenom tidigare protokoll från lägenhetsavvittringen och skattläggningen 1825. Man hänvisar också till en karta ritad av J.G. Håkansson år 1826. Det är förmodligen den äldsta kartan över Manjaur som finns tillgänglig. Lantmätaren går vidare med ett tillägg från 1848 samt ett senare från 1858 – upprättad av lantmätaren J.A. Linder med uppgångna rågångar. Dessutom skulle skattetalet sänkas från 7/16 mantal till 27/64 mantal jämfört med uppgifterna i avvittrings- protokollet från 1843.
I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet blev det nödvändigt att dra upp gränser mellan de olika byarna eftersom antalet nybyggen ökade snabbt. Det var också viktigt att skapa rågångar mellan kronans skogar och den skogsmark som tilldelades varje by i förhållande den skattelagda odlade jorden. Det är alltså detta som kallas avvittringen.
Byamännen i Manjaur visste sedan ett tjugotals år vad som var byns skogar – men däremot inte vad man som enskild bonde ägde. Det var detta som skulle bestämmas nu - vid det laga skiftet. Kanske var man inte så intresserad av skogsmarken som desto mer av ängarna och de helt avgörande möjligheterna till myrslåtter.

Lantmätaren ville också försäkra sig om att byn inte hade några ägor på andra håll. När inte så var fallet gick han vidare med att påpeka att någon skatt inte utkrävts från Manjaur. Detta betyder att någon skatt på jorden inte utkrävts. Däremot fick man betala den s.k. mantalspenningen, som utdebiterades per individ. Staten premierade nybyggarna med skattefrihet upp till 30 år – ibland upptill 50 år – helt beroende på nybyggets bärkraft. För Manjaurs del är förklaringen enkel. Man hade tillhört Lycksele socken och därför åtnjutit de så kallade lappmarksfriheterna.

Byamännen förklarade att de gärna ville vara med vid fältarbetet och att godemännen bara skulle tillkallas ” vid behov.” Vidare bestämdes att några skifteskostnader för kronohemmanet inte skulle utkrävas.

Så avslutas denna första förrättningsdag i Manjaur den 5 juli 1869 med att protokollet undertecknas av skiftesdelägarna: Israel Jakob Israelsson, Nils Anton Andersson, Carl August Eriksson - med sina bomärken, P.O. Öman för statsverket och H.C. Bergström för handelshuset Dickson. Protokollet var upprättat av lantmätaren A.R. Hörnell.

Exakt en månad efter den första sammankomsten samlas skiftesdelägarna igen. Det är den 5 augusti 1869. Då kan man konstatera att konceptkartan över skiftesbolagets ägor är klar. Rågångarna har rensats upp och kontrollerade enligt 1858 års avvittring. De skiftesdelägare som har mött upp är: arrendatorn C.A. Eriksson, Anders Larsson, Israel Jakob Israelsson, arrendatorn Olof Bäckström. Som godemän fungerar: Olof Lundström från Åmsele och Jonas Johansson från Mårdsele. Anmärkningsvärt är att några företrädare för statsverket eller Dicksonföretagen inte finns med. Möjligen ansåg man att det räckte med att arrendatorerna Ericsson och Bäckström fanns med vid mötet. Anders Larsson finns med för första gången. Däremot saknas Nils Anton Andersson - utan någon förklaring.

Det viktigaste beslutet vid mötet rör ersättningar för ”jordförluster” vid skiftet.
Man ingick en som man kallade det ”förening” om ersättningens storlek: 35 kr per ref för fin jord, 12 kr respektive 7 för de sämre jordarna. Vidare skulle inrösningsjordarna bestämmas och en kvalitetsbedömning ske. Det var inom de så kallade inrösningsjordarna som åkermarken fanns eller mark som var odlingsbar.

Under hösten pågick det mödosamma och grannlaga arbetet med att göra en ägobeskrivning och gradering av byns mark – både skog, äng och åker. Den s.k. konceptkartan med sina ägofigurer måste färdigställas. Det måste sägas vara en prestation att på några få månader kunna slutföra ett så omfattande arbete. Det är alltså frågan om en mycket detaljerad beskrivning av byns mark redovisad på en karta med en synnerligen utförlig beskrivning.

Under arbetets gång hade skiftesdelägarna möjligheter att följa arbetet och som det heter i protokollet ” lemnats tillfälle att sina anmärkningar afgifva”. Man kan väl förmoda att många anmärkningar inte kom inom hörhåll för lantmätaren A.R. Hörnell.

Den 8 november samlades skiftesdelägarna till det avgörande mötet, där skiftet skulle presenteras för alla delägarna: hur skulle deras skifteslotter se ut, vilka utflyttningar var nödvändiga, vilka var de underliggande skiftesgrunderna, vilka marker skulle de fortfarande ägas som samfällighet? Visserligen visste man i stora drag hur det skulle bli, men det var nu det skulle protokollföras och formellt fastställas.
Närvarande var förutom lantmätaren Hörnell, kronolänsman P. O. Öhman för statsverket, Anders Larsson, Israel Jacob Israelsson, Olof Bäckström och Carl August Ericsson, de två sistnämnda i egenskap av arrendatorer. Nils Anton Andersson var sjuk och kunde inte vara med. Dessutom fanns de båda godemännen med: Olof Lundström från Åmsele och Jonas Johansson från Mårdsele som liksom vid tidigare förrättningen den 5 augusti förklarades ojäviga.

Man började med att fastställa gränserna för den så kallade inrösningsjorden d.v.s. den jord som var uppodlad eller ansågs odlingsbar. Den kom att omfatta hela Manjaurnäset eller Åkerudden som det kallas i skifteshandlingarna, Åkermyran och delar av Stormyran. Därefter bestämdes de delar av byns mark som skulle ägas samfällt: delar av Granudden - för ”plats för ladugårdshus” som det står i skiftesprotokollet. En liknande plats utmärktes också på Manjaursjöns norra strand för ladugårdar - förmodligen s.k. sommarladugårdar. Platsen vid byakvarnen, vägarna till Mårdsele, Siksele och Ajaur och naturligtvis bygatan.
De större vattendragen från Ajaurkalven till Manjaurkalven ansågs också tillhöra samfälligheten. De mindre sjöarna och tjärnarna skulle tillhöra respektive markägare.

Så kom man till slut till fördelningen av byns samlade ”ägomassa” som man säger i protokollet. Här är resultatet:

1. Kronohemmanet: 27/224 mantal
2. Nils Anton Andersson: 27/224 mantal
3. Anders Larsson: 81/896 mantal
4. Israel Jacob Israelsson: 81/1792 mantal
5. James Dickson och Olov Bäckström: 81/ 1792 mantal

I klartext betyder denna ägodelning att Kronan och Nils Anton Andersson får vardera två sjundedelar av byns samlade ägor. De övriga tre får var sin sjundedel.
Att fastställa grunderna för denna uppdelning visade sig vara komplicerad. Manjaur by hade ännu inte betalt någon skatt på jorden och fanns därför inte med i jordeböckerna eller i häradskrivarnas skattelängder. Lantmätaren Hörnell måste med hjälp av byns gamla handlingar försöka hitta rimliga delningsgrunder som kunde accepteras av skiftesdelägarna.

Nu följer en genomgång av handlingar knutna till byns historia ända från den dag i september 1754 då Nils Johansson fick sitt nybygge insynat genom de olika avvittringsprocesserna på 1800-talet.
Intressant är det protokoll som ligger till grund för avvittringen från september 1825. Där görs en bedömning av byns skattebärighet uppdelad på de tre hemman som då fanns i Manjaur: Nr.1 som innehas av Pehr Pehrsson - ett åttondels mantal, nr.2 som bebos av Israel Jacobsson – tre sextondes mantal, nr 3 som ägs av Fredrik Hansson – ett åttondels mantal. Det är från denna indelning av tre hemman i Manjaur som man utgick vid skiftet. De hemmansnummer som då användes, kommer också att gälla vid laga skiftet och gäller fortfarande i dag. Det kan vara intressant att se att hemman nr.2 var det största med Israel Jakobsson som ägare. Tyvärr tvingas han att lämna byn enligt den muntliga traditionen skulle han i fyllan och villan ha blivit frånlurad sitt hemman och tvingades att börja som nybyggare på andra sidan sjön i Östansjö, innan han i 56 års ålder drunknar i Manjaurån.

Hemman nr.1 tillskrevs Pehr Pehrsson, som inte finns med i någon husförhörslängd för Manjaur by. Det kan bero på att husförhörslängderna inte alltid är helt tillförlitliga - personer kan ha bott i byn under en alltför kort tid för att noteras i kyrkböckerna.
Men det kan också finnas en annan kanske något spekulativ förklaring till att denne mystiske Pehr Pehrsson skulle kunna vara Peter Peteroff som sedan bevisligen kom att äga just hemman nr.1. Enligt kyrkböckerna flyttade Peteroff in först 1834, men kunde ha förvärvat hemmanet tidigare under ett svenskt namn. Peter Peteroff kan väl på svenska lätt bli Pehr Pehrsson.

Sedan förevisades skiftesplanen som gjorts upp av lantmätaren och godemännen. Där bestämdes att kronohemmanet skulle flyttas ut till det s.k. tredje skiftet med gårdsplats på Fäbogärdan ”med tillgång till gott vatten och i öfrigt gott läge för bebyggnad”. De tegar som redan fanns där ansågs frostfria och jorden lättarbetad och stenfri. Hemmanets byggnader bedömdes som de sämsta i skifteslaget - undantag för ladugården som var relativt nybyggd.
Skiftesförrättarna hade också beslutat att flytta ut James Dicksons hälft av Uppgården, där Israel Jacob Israelsson bodde, till Näset. Övriga kunde bo kvar på sina gårdar och få sina åkerskiften vid sina gårdar. Skogsmarken delades ut så att Nils Anton Andersson fick östra delen av första skiftet, Anders Larsson norra delen och södra delen tillföll Israel Jacob Israelsson och Olof Bäckström. Andra skiftet gick till Israel Jacob Israelsson och det tredje till Kronan och James Dickson och kompani. Alla närvarande inklusive kronoombudet förklarade sig nöjda med upplästa skiftesplanen och önskade att skiftesbestämmelserna snart skulle vara genomförda.

Därefter skulle man avgöra hur utflyttningskostnaderna skulle fördelas. Man enades om alla delägarna skulle svara för kostnaderna efter den tidigare uppgjorda delningsgrunden.
Så avslutades förhandlingarna för dagen. Men man bestämde att skifteslinjerna skulle stakas ut under de närmaste dagarna och att man skulle samlas till slutsammanträde den 16 november.

Under den vecka som gått sedan förra sammanträdet hade rågångar mellan de olika skiftena märkts ut och de övriga skiftesdokumenten skrivits ut och färdigställts.

När man nu samlades, var det för att underteckna de slutgiltiga handlingarna till laga skiftet i Manjaur. Där fanns skiftesdelägarna: Nils Anton Andersson, Anders Larsson, Israel Jacob Israelsson, Olov Bäckström, arrendatorn Carl August Ericsson och samtliga grannar som det står i protokollet. Om det betydde att mötet var öppet för alla är ovisst. Godemännen Olof Lundström och Jonas Johansson fanns också plats, men däremot inte någon representant från Statsverket eller Dicksonföretagen.

Byamännen skyndade sig att förklara sig nöjda med fastställda skogsskiftena och ansåg att en värdering av skogen var överflödig. Man ville undvika de kostnader en värdering av “ståndskogen” skulle föra med sig. Sedan lästes en kungl. kungörelse från 1850 upp om vägbyggnadsskyldighet i vissa fall
efter ett verkställt laga skifte. Men samtliga byamännen ansåg att någon sådan skyldighet inte var aktuell i Manjaur by.
Sedan framträdde lantmätaren A.R. Hörnell och förklarade att hans roll som skiftesman var avslutad. De olika skiftesinstrumenten: om utflyttning, om värderingen av den odlade jorden – den s.k. odlingsliqviden, upplästes och godkändes av samtliga, som sedan undertecknade handlingarna med sina bomärken. Alla grannarna ansåg också att de fått ”fullkomlig kännedom om hvilka egor hvar och en genom skiftet tillkomma”. Man önskade att så snart som möjligt få ta sina nya ägor i besittning.

Skiftesdelägarna beslöt att husflyttningarna skulle verkställas på slädföret under kommande vinter och byggnadsarbetet påbörjas den första vårdagen.
Byamännen gav bruksförvaltaren P.W. Öhlén i Baggböle i uppdrag att kvittera ut skifteshandlingarna och varje delägares exemplar av arvodesräkningen.

Till sist informerades delägarna i skiftet om möjligheten att överklaga besluten till ägodelningsrätten inom sextio dagar. Därefter upplöstes mötet.

Den långa och mödosamma processen fram till det laga skiftet var till ända. I nästan ett halvår hade arbetet pågått där byamännen svarat för grovgörat med handräckning och uppassning, men där självklart lantmätaren haft det tunga ansvaret för att allt gått rätt till och alla kunde känna sig nöjda. Av protokollen att döma verkade alla skiftesdelägarna ha accepterat det uppgjorda skiftet utan några protester.
Lantmätaren Hörnell var naturligtvis den myndige tjänstemannen med sin stora auktoritet men byamännen verkade inte helt utan inflytande under de möten som hölls - möjligheter till invändningar och önskemål fanns. Man kan säga att
en viss medinflytandedemokrati präglade hela skiftesarbetet.

Man kan säga att byborna i Manjaur inte berördes särskilt mycket av de utflyttningar av ägor och gårdar som vållade sådan strid och problem på andra håll i landet vid laga skiftet. Kronohemmanet d.v.s. säga Ryssgården flyttades ut till Östansjö till det tredje skiftet. Det betydde att arrendatorerna som inte var Manjaurbor fick finna sig i att följa med ut och börja odla på det nya stället. Arrendatorerna kommer ganska snart att kallas kronojägare – möjligen för att höja statusen på det nya arrendet.

De övriga skiftesdelägarna fick sköta utflyttningen av Ryssgårdens hus: mangårdsbyggnad ladugård, loge, sommarfähus, avträde - men däremot inte bryggstuga, vedbod och stall, som bedömdes alltför uppruttet för att flyttas.
I Uppgården där Israel Jakob Israelsson bodde uppstod komplikationer. Eftersom Dicksonföretagen ägde halva hemmanet måste en utflyttning ske, då Israelsson inte kunde lösa ut bolaget. Han accepterar då att avstå från sin mangårdsbyggnad, som flyttas till det nya bolagshemmanet på Framnäset - Ladugården får han behålla - likaså hemlighuset i utbyte mot en sädeslada. Som bostadshus får bryggstugan fungera - för övrigt med ett dåligt nävertak. Som plåster på såren får Israelsson 200 riksdaler av Dicksonbolaget för att bygga en ny mangårdsbyggnad. Han måste också flytta 200 fot från den gamla tomten.

Omflyttningarna krävde stora insatser av delägarna i skiftet: byggnader skulle rivas, transporteras, byggas upp, byggnadsvirke måste anskaffas, brunnar grävas på de nya gårdarna, Framnäset och Kronohemmanet. Hur lång tid detta krävde finns det inga uppgifter om. Men vi vet att Dicksons nya arrendegård, Framnäset togs i besittning av familjen Johan Johansson 1872 - alltså tre år efter skiftet. Familjen kom flyttande från Umeå landskommun. Johan Johansson fungerade som bolagets man och när han omkom vid en trädfällningsolycka 1889 titulerades han flottningschef i den dödsruna som fanns att läsa i Umeåbladet. Trots att han efterlämnade fyra minderåriga barn ansågs familjen
ändå leva i goda ekonomiska omständigheter. Denna goda ekonomi kunde nog inte grunda sig enbart på inkomster från den lilla arrendegården.

Ytterligare en utflyttning måste verkställas. Olov Bäckström som var arrendator på Dicksons hemman måste också flytta ut från Uppgården till byns västra utkant.

Utflyttningskostnaderna - allt inräknat - uppgick till 539 riksdaler och 67 öre. Det kan tyckas blygsamt men i dåtidens penningvärde var det nog så kännbart för delägarna som hade svårt att få fram kontanta medel. Ett mansdagsverke i flytten betalades med en riksdaler - med häst och kusk 2,50 riksdaler.

Kostnaderna fördelades efter den uppgjorda fördelningsgrunden:
1. Statsverket: 159,19 RD
2. Nils Anton Andersson: 159,19 RD
3. Anders Larsson: 115,64 RD
4. Israel Jacob Israelsson: 57,82 RD
5. Olov Bäckström: 14.41 RD
6. Dickson och Comp.: 43,42 RD

Av den samlade potten på 539,67 riksdaler får:
1. Statsverket: 332,67 RD
2. Dickson och Comp.: 140 RD
3. Israel Jacob Israelsson: 67 RD

Det mest svårbedömda och kontroversiella i fördelningen av kostnader och ersättningar vid skiftet var det som kallades odlingskostnaderna eller som det står i protokollet: ”ersättning för odlingskostnad, begödsling och saknad av åker”. I Manjaur betydde det i praktiken att Ryssgårdens åkerjord tilldelades de andra skiftesdelägarna i byn men man fick naturligtvis betala för det:
1. Nils Anton Andersson: 244,70 RD
2. Anders Larsson: 143,59 RD
3. Israel Jacob Israelsson: 67,01 RD
4. Dickson och Comp.: 242,85 RD

Av dessa ersättningar går:
Till Statsverket: 531,04 RD
Till Olov Bäckström: 77,48 RD
Till torparen Olof Andersson i Ögat: 69,63 RD

Skiftet betydde att byns bebyggelse struktur förändrades en hel del. Före skiftet var bebyggelsen koncentrerad till halvöns mitt men efter utskiftningen kommer gårdarna att spridas ut från Framnäset eller Näset i öster till Myrgården i byns västra kant. Någon splittring av byn var det ju inte fråga som på många andra håll i Sverige efter skiftet. Gårdarna i byn fick också namn - från öster till väster:

1. Framnäset ägdes av Dickson och Comp. Arrendator blev Johan Johansson Areal: 382 tunnland varav 4 tunnland åker och 6 tunnland odlingsmark.

2. Östergården med Nils Anton Andersson som ägare. Areal: 1402 tunnland varav 12 tunnland åker och 39 tunnland odlingsmark.

3. Mellangården ägdes av Anders Larsson. Areal: 1319 tunnland varav 7 tunnland åker och 44 tunnland odlingsmark.

4. Uppgården som ägdes av Israel Jacob Israelsson. Areal: 1010 tunnland varav 4 tunnland åker och 6 tunnland odlingsmark.

5. Myrgården ägdes av Dickson och Comp. med Olov Bäckström som arrendator. Areal: 158 tunnland varav ett tunnland åker och 10 tunnland odlingsmark.

I byn fanns också torparen Johan Israelsson på svågerns Nils Anton Anderssons mark. Var den lilla torpstugan låg är okänt. Kanske mellan Näset och Östergården?

I skiftesbeskrivningen ingår också en inventering av alla byggnader i byn - både bostadshus och ekonomibyggnader. Det ger en mycket god bild av bostadssituationen i Manjaur för 130 år sedan. Bostadshusen var uppbyggda efter likartat mönster: kök med eldstad, förstuga och kammare. Nävertak var standard. Likaså öppen murad spis. Men visst fanns det skillnad i standard mellan de olika gårdarna. Israel Jacob Israelsson i Uppgården hade den största mangårdsbyggnaden vid skiftet med en längd av 53 fot och en bredd av 28 fot- alltså 17 gånger 9m – med kök, förstuga, 3 kamrar och 5 fönster. Tyvärr måste han lämna den vid skiftet. Han hade inte råd att lösa ut den från Dickson och Comp. Av protokollet framgår att Nils Anton Andersson just vid skiftet höll på att bygga det största boningshuset i byn med kök, förstuga kammare och någonting så fint som sal. Torparen Johan Israelsson hade inte fullt så fint. Hans familj fick hålla till godo med ett enda rum med eldstad av gråsten men med förstuga och 2 fönster.

Laga skiftet var kostsamt och krävande för alla parter. Men det var en genomgripande process i byns historia. Man kan nog påstå att nybyggartiden var slut och att man gick in i en snabbare utvecklingsfas. Vilken inställning man än hade haft till skiftet så kunde man se fördelarna: Klara gränser i ägoförhållandena när det gällde åker, odlingsbar mark, slåttermyrar och naturligtvis skogen, som nu alltmer ökade i värde.

De klarlagda ägoförhållandena gjorde det lättare att dela hemman till de efterkommande generationerna. Det blir tydligt i slutet av seklet -1890 talet, som innebar något av ett generationsskifte på de olika gårdarna. Anmärkningsvärt många unga par gifte sig då och kunde ta över och även få sina andelar av den utskiftade jorden och så etablera sig som självägande bönder. T.ex. lät Nils Anton Andersson på Östergården äldste sonen Johan Anton överta hemgården, men även den yngre brodern fick en del av hemmanet och kunde stanna kvar som bonde i Manjaur. Systern Matilda gifte sig med sin Per Alexander och och även detta unga par bosatte sig på en del av det hemman, som pappan Nils Anton hade fått sig tilldelat i laga skiftet. Före skiftet hade det ställt sig svårt att dela jorden. Då fick man försöka lösa ut sina syskon, om man ville överta sin hemgård. Men kontanter var en bristvara.

Laga skiftet markerade också något mer gränserna mellan de självägande bönderna och arrendatorerna och torparna i byn. Det var egentligen bara Östergården och Mellangården som var någorlunda bärkraftiga gårdar. De övriga var för små och beroende av det mäktiga sågverksbolaget. På andra sidan sjön fanns ytterligare två bolagshemman, där ett annat konkurrerande skogsbolag drev sin verksamhet. Det är väl ingen överdrift att säga att byborna till ganska stor del var beroende av de nya kapitalstarka skogsföretagen.

Till sist måste man än en gång imponeras av det precisionsarbete som visas upp i skifteshandlingarna som ledde fram till laga skiftet i Manjaur 1869.

Laga skiftet i Manjaur by 1869

Förhandlingarna