Manjaurs historia
av David Granström
I den första delen om Manjaurs historia berättar David Granström om Nybyggartiden 1754-1869.
Nils Johansson - den förste nybyggaren
Två unga män från Burträsk socken, Nils Johansson och Nils Andersson hade år 1754 ansökt hos länsmyndigheterna i Umeå att få anlägga ett nybygge "vid Älfven mellan träsken stora och lilla Manjaur". I september samma år utsynades nybygget "wid det så kallade träsket Manjaur”. Ganska snart drog sig Nils Andersson ur projektet och Nils Johansson blev ensam kvar som den förste nybyggaren i Manjaur. Vem var då denne Nils Johansson?
Kom från Burträsk
Nils Johansson, som kom att bli Manjaurs förste nybyggare, kommer från byn Villvattnet i Burträsk socken. Föräldrarna var Johan Jonsson och Anna Ersdotter på Villvattnet nr. 2. Av ansökningshandlingarna att döma hade Nils ganska vaga begrepp om det exakta läget för sitt tilltänkta nybygge. Med stora Manjaur menas väl Ajaursjön och lilla Manjaur är den riktiga Manjaursjön.
"Älven" mellan träsken är de vi idag kallar Manjaurån. Där vid åns utflöde i sjön började Nils bryta mark för sitt nybygge. Man kan undra över vad som lockade honom till denna avlägsna plats på gränsen mellan lappskattelandet Staggovara och Umeå socken. Det är möjligt att skattefriheten inom lapplandsgränsen var en orsak. Men samtidigt visste han nog att han som nybyggare kunde han räkna med minst trettio års skattebefrielse från det att nybygget var insynat.
Kanske hade han hört rykten om den fiskrika Manjaursjön. Då kunde han råka i konflikt med bönderna i Degerfors, som hade fiskerätten i Manjaursjön och kringliggande vatten, eller de skogssamer som hade sina visten i trakten. Resterna efter deras fiskkällare på Vall’n vid åmynningen vittnar om goda fångster strax intill den plats, där Nils Johansson hade anlagt sitt nybygge.
Äventyrslusta
Vi kan väl också förmoda att den 21-årige bondsonen från Villvattnet drevs av viss äventyrslusta och spänning inför detta projekt i vildmarken många mil från sin hemby. Det är troligt att Nils J. på sommaren och hösten 1754 satte igång att röja, bryta upp stubbar för sitt nya nybygge. Att han var ensam ansvarig framgår av utsyningshandlingarna från den 24 september. Där framgår att "åkerstället skulle vara vid älwen mellan stora och lilla Manjaur".
Inte ens länsmannen A.D. Chriström med sina godemän Bryngel Andersson i Grubbe eller Anders Pehrsson i Ytterhiske hade riktigt klara begrepp om geografin trots att det sedan 1673 fanns en ganska detaljerad karta upprättad av landshövdingen Graan över Ume lappmark där vattendragen i Åmans sjösystem är väl utsatta med korrekta namn. Förmodlingen är kartan den äldsta handling där namnet Manjaur nämns.
Det var alltså det vi idag kallar Gammhea, som blev utsynt till åkerställe medan Åkerudden (nuvarande Manjaur) skulle fungera som svedjeland. Nybygget skulle utgöra 1/4 dels mantal med 36 frihetsår. Fjorton år senare 1768 blir Åkerudden av länsman Nordendahl utsynt till åkermark. Orsaken var att frostrisken var mindre där än vid odlingarna i Gammhea.
Sjukdom och död
Ganska snart kommer Nils J. att bilda familj. Han gifter sig med Carin Olofsdotter från Kalvträsk och 1757 föds det första barnet, Johan. Sedan föds i rask följd ytterligare fem barn i det lilla nybygget. Tyvärr drabbas familjen av sjukdom och död under Nils J.:s livstid.
Den äldste sonen Johan dör 21 år gammal i smittkopporna, liksom den äldsta dottern Anna bara 18 år gammal. Olof 7 år gammal drunknar i brunnen, Nils 10 år dör i februari 1775, begravd i juni och 1765 slår döden hårt mot familjen när Nils J:s hustru Carin dör 30 år gammal liksom den nyfödde sonen Jonas. Om den äldste sonen Johan finns antecknat i Burträsk husförhörslängd att "han håller sig till lappmarken". Han vistades tydlingen vissa tider borta från hemgården. Kanske hade han planer på att ta upp ett eget nybygge.
Ende sonen lämnar Manjaur
Av de sex barnen är det bara Anders född 1763 som kom att leva vidare. År 1781 gifter han sig med pigan Catarina Andersdotter från Burträsk och stannar kvar några år på hemgården, innan han drar vidare för att söka tillstånd till ett nybygge i Öravan. Efter hustrun Carins död 1765 gifter Nils J. om sig med Catharina Nilsdotter och med henne får han sju barn varav fyra når vuxen ålder.
Det är ett bittert öde som Nils Johansson får utstå vid sidan av det tunga arbetet, försakelserna och kampen för en dräglig existens på det lilla nybygget. Han hinner vara med om att begrava åtta av sina tretton barn, innan han själv dör år 1781 av "kräfta i munnen" 48 år gammal. Då hade han hunnit odla upp sex skälsland i Gammhea och tre tegar tillsammans tre skälsland på Åkerudden. Ett skälsland är ungefär 650 kvadratmeter i dagens mått, eller ett åttondels tunnland - totalt fanns alltså drygt ett tunnland uppodlad mark på nybygget i Manjaur.
Kamp för dräglig tillvaro
Det var Nils Johanssons livsverk kan man tycka. Men vi får komma ihåg att den blygsamma åkerarealen inte var det avgörande för att skaffa mat till den stora familjen i Gammhea. Myrslåttern,det goda fisket och jakten var det som i första hand gav mat på bordet. Visst var det en hård kamp för tillvaron men ändå tycks Nils Johansson och hans familj haft en dräglig tillvaro i nybygget vid Manjaursjön.
Detta framgår av bouppteckningen efter Nils J. som är upprättad året efter hans död. Den 11 februari 1782 "förrättades uppteckning och värdering af efter avlidne Nils Johansson i Manjaur, vid dess dödstimma i boet befintliga egendomar af enkan hustrun Catharina Nilsdotter, nämndemännen Jan Håkansson i Ajaur och Olof Andersson i Siksele att bevaka de omyndigas rätt."
Imponerande bouppteckning
Nils J.:s "egendomar" värderades till 55 riksdaler, 26 skilling och 8 runstycken efter den nya myntordningen. Det säger oss sentida bybor inte så mycket men tittar man på de enskilda posterna i bouppteckningen finns det en del intressanta noteringar. I Nils ägo fanns två silverbägare på fem lod, värderade till två riksdaler stycket, två bössor, ett björnspjut, en not på 18 famnar, ett stort antal nät och en imponerande uppsättning av vertyg. Det som överraskar mest är att det lilla nybygget kunde föda så många djur. 9 kor, 20 får, 2 getter, 1 killing och 2 hästar - en på 10 år värderad till 5 riksdaler, 26 shilling samt ett 26 årigt gammalt sto till ett värde av 1 riksdaler.
Hur kunde det vara möjligt att skaffa foder till denna stora djurbesättning med den blygsamma åkerareal, som fanns uppodlad? Förutsättningen var att man hade tillgång till en givande ängsslåtter, och ur den synpunkten kunde inte Nils J. ha valt en bättre plats för sitt nybygge. Han kunde disponera över en förstklassig myrslåtter efter Manjauråns stränder alldeles intill sitt boställe.
Förebild till roman
Som tidigare nämnts fanns ett stort antal fiskeredskap redovisade i bouppteckningen och det finns fog för att tro att Nils inte bara fiskade i Manjaursjön och ån utan att han också bedrev ett mera långväga fiske efter Åmans vattendrag. En båt i Manjaur finns redovisad men även en båt i Åmträsket - alltså ett par mil norrut efter Åmans sjösystem. Man kan spekulera över varför han sysslade med detta långväga fiske.
En tänkbar förklaring kan vara att konkurrensen om det rika fisket vid Manjaur drev Nils J. att dra sig undan till den övre Åman för att inte inkräkta alltför mycket på de beskattade rättigheter till fiske i Manjaursjön som bönderna från Degerfors hade sedan lång tid tillbaka. Eller hade han råkat i konflikt med de närboende skogssamerna. Man frestas nästan att tro att Nils Johansson är förebilden till Mattias Persson, som är huvudpersonen i romanen "Lappen i Manjaur", och som utsätts för ständiga trakasserier av samerna.
Av personliga tillhörigheter i bouppteckningen finns noterade en blå och en grå vadmalsrock, en långrock, en hatt och pälsbrämad mössa - förmodligen för marknads- eller kyrkobesöken. I övrigt ylletröjor, livstycken och ett par glasögon.
Två silverbägare
Familjen Nils Johansson levde sitt liv vid Manjaursjön efter den rena naturahushållningens villkor. Pengar var bristvara och möjligheterna till sidoinkomster var små. Ännu var det långt till tjärbränning, flottning och skogsarbete som kunde ge kontanter för nödvändiga inköp av salt, krut, fiskedon eller mera avancerade redskap. I bouppteckningen finns inga uppgifter om kontanter men de två silverbägarna kan väl sägas vara Nils J.:s sparkapital. För det kunde han tänkas köpa en häst kontant. Det är möjligt att jakten och fisket gav vissa kontantinkomster eller nödvändiga varor i inbyte.
Visserligen var barnadödligheten hög under 1700-talet men i Nils J.:s familj kan säga att den var katastrofal - åtta barn dog genom sjukdom och olyckshändelser i det lilla nybygget. Några barn dog vid födseln eller strax efteråt, två föll offer för smittkopporna, Nils 10 år fick ligga död i fyra månader hemma på gården innan han kunde begravas i juni 1775. Det är dyster bild av en familj som tidvis levde i sorg och som fick kämpa för sin överlevnad men som ändå lyckades hålla sig kvar som de första bofasta människorna i Manjaur.
Soldat övertar nybygget
Vad hände efter Nils Johanssons död 1781? Det troliga är att änkan Catharina Nilsdotter lämnade gården med sina minderåriga barn. Men om det finns inga säkra uppgifter om vad som hände efter makens död. Sonen Anders från det första giftet stannade kvar några år men ville tydligen inte överta gården utan drog vidare till ett nybygge i Öravan.
Det finns uppgifter om att en av de yngre sönerna Olof Nilsson för en tid var bosatt i Manjaur. I en vigselnnotis från 20 januari 1821 vigs sockenskräddaren Jon Fjällström med nybyggardottern Catharina Larsdotter från Rödingträsk. Denne Jon Fjällström var Nils J.:s yngste son Jonas, född 1773 i Manjaur och som tydligen hade tagit sig namnet Fjällström. Paret bosatte sig i Brattfors och fick fyra barn.
Det blev alltså ingen av Nils Johanssons barn som kom att fortsätta hans verk i Manjaur utan istället en f.d. soldat Anders Pehrsson Knipa, som övertog nybygget. Han var född i Ersmark, Skellefteå socken, år 1736 och via Svansele och Hemmingen kom han så att hamna i Manjaur. Under hans tid kommer nybygget att klyvas och vi får två brukare - två gårdar och därmed också vad vi kan kalla en liten by. Detta hände omkring sekelskiftet 1800 - men det är en annan historia.
Källor:
Församlingsböckerna för Lycksele församling från 1798.
Handlingar från laga skiftet 1869.
Sigvard Norbergs släktforskning: Bouppteckning efter Nils Johansson.
Gunnar Lindgren: Kolonisationen av Umbyn - Lyckselebyar i Vindelådalen med biflöden.
Karta över Ume Lappmark 1673. Skogsmuséet i Lycksele.
R. Bunte: Degerfors - Vindeln 1800-1980.